”För konstnärer av alla slag är det förvisso det okända, den idé eller form eller berättelse som ännu inte har infunnit sig, som måste upptäckas. Det är konstnärens uppgift att öppna dörrar och släppa in profetior, det okända, det obekanta. Det är där det konstnärliga arbetet har sitt ursprung, även om det okändas ankomst signalerar början på den långa disciplinerade process som går ut på att göra det okända till konstnärens eget”

Rebecca Solnits Gå vilse. En fälthandbok (2005) s. 9.

Jag arbetar i huvudsak med blyertsstreck. Mina arbeten är narrativa men de når till berättelserna på sina egna vägar genom luckor, skarvar och hålrum. Snarare än att berätta en berättelse upptäcker jag, genom ett labyrintiskt arbetssätt, samband och korrespondenser.

Teckning, text och collage skapar en rundgång. Genom upprepning och förskjutningar av ett fåtal fotografier från den karelsk-tyska släkt jag vet mycket lite om, men vars erfarenheter från andra världskriget levt vidare i det outsagda i flera generationer, har jag i flera år engagerat jag mig i ett fragmentariskt collageberättande som upptäckt hur nära krigsupplevelsen är i mitt, och andras, medvetande. Kontrasten mellan idyll och mörker, trygghet och otrygghet, krig och fred, vetskap och ovetskap laddar mina bilder med känslor, tankar och upplevelser som vill omfatta mer än det som är möjligt att ge språk just nu. Varje blomma har ett krigets skuggansikte.

Oavsett medium bottnar mina arbeten alltjämt i en tematik som insisterar på skönhetslängtan som revolt och motstånd, på ett konstnärligt rum för reparation och sammanfogande, på konst som både profetia och säkerhetslina och på tron att konst kan ha en sant transformerande dimension