Om mina arbeten

Jag ser på mitt konstnärliga arbete som magiskt. Magiskt för att det tycks finnas samband mellan den konstnärliga impulsen i sin linda och vad den så småningom öppnar upp för verklighetsuppfattningar, vilka spräcker tid och rum. Magisk på så vis att den tycks vara i förbindelse med något större än mitt tänkande och kännande.

Min erfarenhet säger mig att mina bilder vet saker före mig. Att konsten som process är en alldeles särskild spade att gräva med. En magisk spade.

Det är också ett arbete som kräver koncentration, medvetenhet, disciplin, övning och flit. Det är som om koncentrationen tröskar upp marken för språket att blottläggas och bit för bit upplevas, kanske bit för bit begripas, men inte nödvändigtvis.

Det magiska ligger alltså i att det som uttrycks genom konsten har en förmåga att transformera och förändra verkligheten på olika vis; vända ut och in på den, vaska ur den hittills dolda ting.
Det magiska ligger i att det i den konstnärliga impulsen finns vetskap bortom språket, som genom konstens process får språk.

Shamanen och detektiven är två bilder som för mig beskriver olika kvalitéer i det konstnärliga arbetet. När jag arbetar konstnärligt reser jag likt en shaman mellan medvetet och undermedvetet och detektivlikt följer jag upp ledtrådar och pusslar med dem.

De senaste åren har jag mestadels arbetat med blyerts. Blyertsen små streck löper genom mina arbeten som ett lod. Att arbetet tar tid är meningsskapande.

I sökandet efter berättelsen arbetar jag med att sammanfoga fragment i collage. Det skapas en rundgång i teckning, collage och text. Jag samlar fragmenten intuitivt och klipper och klistrar med dem tills de börjar berätta.

Att jag arbetar med fragment berör också känslan av rotlöshet, behovet av att söka nya sammanhang men också med tiden av att infoga de gamla sammanhangen i de nya, de synliga med de osynliga.
När jag lägger ut utklipp och ihopsamlade bilder över ateljégolvet och testar dem i olika kombinationer, är jag nära leken och det lilla barnet i mig. Då tejpade jag ofta ihop målningar utförda på A4 kopieringspapper i långa gobelänger och nålade upp på väggarna, men också berättelser skrivna på skrivmaskin fick samma montering. Redan då ville jag foga ihop delarna i tillvaron genom konsten.

”Farmor virkade inte ens” är en arbetsprocess i bild och text som utforskar hur min farmors och min mormors upplevelser av flyktingskap och moderskap går i arv, hur min mormors nedtystade historia som judisk flykting från Nazityskland ledde henne till att överge min mor, om hur övergivandet präglat min mors föräldraskap, liksom mitt eget, hur min farmors sorg som flykting från finska vinterkriget lagt en oförstående filt över hennes husmoderliga omsorger i folkhemssverige och på hur hennes exiltillstånd förts vidare över generationer. Arbetet berör att ömsom vårdas eller vårda, överges eller överge, det berör offer och konsekvenser. Det för mig alltjämt till nya domäner av det tysta arvets lagbundenheter.