Farmor virkade inte ens

”Farmor virkade inte ens” är en mångårig arbetsprocess i vilken jag med blommorna som kompass upptäckt outtalade överförda minnen av flykt, förföljelse, främlingskap och exil hos både min mormor och min farmor. Minnen av trauma som överförs från en generation till nästa i det tysta och osynliga kallas för ”postminnen”. Att arbeta med ”postminnen” är ett arbete som sträcker sig utanför en själv, ut i de kollektiva minnet och som förenar den personliga och den samhällsliga vägen. Min mormor var judisk flykting från Nazityskland utan att någonsin berätta det och farmors husmoderliga omsorger färgades av ett sorgset exiltillstånd efter att hon tvingats lämna finska Karelen. Jag fick veta det genom att göra bilder av dem.

Arbetet berör hur konsten kan vara avgörande för att förstå sig själv, sin historia och sin samtid. Det upptäcker och slår följe med den röda tråden av nedärvt trauma samtidigt som det vill vara en ruptur i den. ”Farmor virkade inte ens” punkterar myten om ett skyddat Sverige distanserat från effekterna av krig – den tro jag hade som barn på 80-talet. Samtidigt med upptäckten att krigets trauma är högst närvarande i min egen familj har hela vårt samhälle vaknat upp till en ny slags medvetenhet om krigets närhet och fredens tillfällighet och aktualiserar mitt arbete här och nu, idag!

Arbetet har dokumenterats i en publikation utkommen i januari 2022 och har visats offentligt under ett flertal gånger, bland annat på Trollhättans konsthall och Alingsås konsthall, alltmedan det byggs på med nya bilder, texter och installationer.