Malin, Elin Wägner och jag

Ett kvinnohistoriskt möte på Orust sommaren 2017.

Dagboksanteckningar från mötestiden.

”Det är enorm uppgift att leta fram kvinnornas historia, den är ett chiffer vars nyckel ligger i en förgången tid”.
Ur Väckarklocka av Elin Wägner, 1941

2017 06 17
Malin
Att porträttera Malin.
Inte tigga eller fly.
Att lita på tecknandets undre väg.
Vem bestämmer mitt urvals betydelse? Nu och i längden.

Min dokumentation kommer att skriva in sig i historien också utan inramning.

Att berätta det som träder fram genom att se på henne, utan frågor ställda. Många ord rör sig redan omkring henne och inom mig, men det är hennes rörelser som talar till mig.
Hur hon och världen interagerar genom tyg,
jord, porslin eller papper.
Att se hur lakanet dansar i vinden när hon hänger tvätt och
hur kjolen lyfter och bildar en klocka runt hennes höfter när hon rör sig fort i köket.
Hur linjen tycks frysa i ett tidslöst ögonblick utgående från hennes fullt utsträckta arm när
hon slänger ärtor till grisarna, hur den tycks staka ut en riktning i världen som min blick vill följa.
Hur skall jag kasta loss från den patriarkala blicken? Den blick som vill kasta loss är ju också den formad i dess spegling.

Elin Wägner skriver ”Det är enorm uppgift att leta fram kvinnornas historia, den är ett chiffer vars nyckel ligger i en förgången tid”.

Utan nyckeln kommer också de berättelser som berättas om kvinnor att vara männens historia.
Det handlar inte ens om män eller kvinnor. Det handlar om språk.
Det patriarkala språket är ett sökarljus fäst vid vår panna vars målsikte orsakar en katastrofal uttömning av det som våra liv vilar på; jord, tillit, drömmar.

Ängslighet att upprepa stereotyper kommer med säkerhet att göra det.
Tänk om hon är fri på sätt som jag inte kan greppa förrän efteråt?
Eftersom jag själv är formad i det patriarkala tänkandet så bör jag söka andra kunskapsvägar än de enkom tänkande för att gå bortom det.
Det behövs ett annat tillvägagångsätt än det med målsikte.
Inget narrativ.
Ingen dramaturgi.
Ingen framgång eller motgång som övervinns, ej erövring eller seger.
Att se utan krav på mer.

– Såg du hur kvällssolsljuset smekte de sneda tallarna och färgade dem i lila ockraskimmer utanför köksfönstret om kvällen då du diskade efter att ha nattat det barn du ensamt vårdar?

2017 06 18
Kvinnohistoria?
Att skriva in kvinnor i historien?
Jag väljer att låta kvinnohistoria betyda en annan än den patriarkala historien. För de ohördas och för den ohörda berättelsen.

Elin Wägner säger att det patriarkala står för rörelse, ljus, plog, konkurrens, seger, autonomitet och erövring

Om jag vet vad jag vill berätta så har jag redan upprepat mig, ty det jag vet är endast ett eko av vad andra vetat före mig, av det som redan berättats till urvattning.

Elin Wägner säger också att det är omöjligt att separera kärleken från samhällsomvandlingen.

Det vi gör skriver ofrånkomligen historia om
bara någon finge greppa dess konsekvenseer och eftersvall.
Malin sa: ”Jag tänker att den bild du har av mig ju inte är den hela, att du sett mig om morgnarna i köket, trött och sliten, kanske besviken, men det är ju inte det hela”

Jag och Malin lärde känna varandra under ett halvår då vi lagade mat åt Waldorfskolans elever tillsammans. Två dagar i veckan sköljde, skalade och hackade vi biodynamiska grönsaker, tog tillvara gårdagens rester, rörde ihop såser och grytor av dem, dukade fram rätterna och diskade barnens disk, medan vi pratade samhällsomställning, krig, flykt, psykisk ohälsa, relationer och barn. Vilka radioprogram vi lyssnat på eller vilka böcker som påverkat oss.
Minnet av den tiden är inskrivet i bådas våra minnen, i bådas våra kroppar, och kanske i de kroppar som åt maten vi lagade också.
Vi hade båda levt med sköra män, män som inte orkat föräldraskapets fulla ansvar, män som behövt en omgivning (av kvinnor) som skarvat och hållt samman. Jag hade lämnat. Malin gifte sig med barnets far det året. Jag såg och hörde på, jämförde och ojämförde, dömde och odömde.
Malin i min blick har alltid varit subjektet som tänkt fritt. Malin i min blick har också alltid varit kvinnan som bär och strävar.

Va fan! Hur skall en komma loss från de patriarkala maktstrukturerna? Varför kan vi inte bara nyskapa ett samhälle där beroendet är det självklara och där de narcissitistiska ensampålarna får hållas till sitt på avstånd. Där de inte tillåts komplicera det arbete som kräver bidande av tid och sammanfogande av länkar, mod att söka i mörkret med en annans hand i fast grepp?

Att älska en annan oavsett vad den levererar? Att stanna kvar hos? Att vada i mörkret utan tvivel och tvekan? Att fortsätta det som påbörjats åt en en gång?

Elin Wägner säger att frihet är att uppleva kontakten med den upprätthållande kraften i universum, och att självständighet är att ha en egen mening.

Nu har arbetet i köket effektiviserats. En pratar om kostnadseffektivisering och dokumentation, om hur maten kan lagas med mindre hackande och skalande.
Malin säger att hon saknar tiden då vi arbetade som jämlika, i ett flöde av människor, grönsaker och samtal.

I vilka rum sker samhällsomvandlingen?

2017 06 19
Det har och det har inte gjorts. Kvinnor har avbildats till förtröttning och de har inte gjort det. Jag förstår den som suckar och känner att nej, inte en kvinna i hemmet igen, en kvinna med barnen och tvätten och gården och allt det där. Inte igen.
Likväl är det den berättelsen som jag är nära. Och det är den berättelsen som Malin är nära. I den ryms vad en lyckas omfatta i stunden. En inre och en yttre värld i samspel, en imateriell och en materiell värld sammanflätandes i det titthål som karvats ut åt en av egna och andras handlingar.

En plats som kanske inte erövrats genom slitningar och uppbrott.

Tro mig, jag vet att sådana behövts i kvinnohistorien! Men för mig… har de spelat ut sin roll nu…
Jag… vill drömma fram en annan slags värld.

Elin Wägner säger att hon vill inte klä på kvinnan, hon vill klä av henne. Hon vill veta vad hon en gång bottnat i.

Att se Malins ärtor flyga i vinden.
Att se Malins lakan dansa urjordiskt.
Att se Malins kjolklocka lösa upp tidsperspektiven.

2017 06 25
Jag vet! Det finns en annan sida.
Malin sa:
”Ibland känner jag att jag håller på att bli alldeles ointelligent. Hinner aldrig läsa någonting.
För oss handlar det bara om att överleva. Jag kan fascineras av andra familjer som pratar om femårsplaner. Vi får ta en dag i taget.”

Beronde ja, men eget rum ja också!
Att låta sig existera i tvättljusspelets skuggsida och i barnens kosmiska hemvist.

Malins man har sin egen plats vid bordet. Den är på kortsidan, med uppsikt över rummet och med utsikt över gården. Han bad mig artigt att flytta på mig då jag ovetandes satt mig på den när vi skulle fika.
Undrar om Malin valt sin plats först?

2017 07 20
Malin sitter modell för mig på min veranda. Det är sommarens varmaste dag hittills.
Det är så intimt att teckna av en annan.
Malin pratar om det som jag nu fattar att jag valt ut henne för. Att hon mindre och mindre upplever sig som en individ. Hur människor omkring henne verkar komma ur det en och samma.

Hon säger att hon behöver min skönhetsimpuls i tillvaron.

Jag behöver Malins kollektivistperspektiv.
Hennes sätt att uppleva utan ambitioner.
Det är så radikalt att jag nästan spricker av iver.

Prolog:
”En dag kommer människorna kunna höra världen andas igen”. Det tror Elin Wägner.
Genom vad andas världen?
Elin Wägner tror att vi måste ställa helt andra frågor.